I alla tider har människan varit fascinerad av hjältar och stora ledare. Vi har sökt frälsare, kungar och andra ledare som ska föra oss fram mot en ny framtid, upprätta vår stolthet och skapa fred och välstånd. Vi tittar stint på Sahlin och Reinfeldt och undrar vem av dem som kommer att rädda oss, och när vi inte tror på någon av dem sjunker vi hopplöst ned i våra fåtöljer och orkar inte gå och rösta. Kanske om 4 år kommer en ny frälsargestalt som vi kan rösta på.

Om vi tittar på religionen så upptäcker vi lustigt nog att många av de frälsare och upplysare som har uppstått har vänt fokuset tillbaks på individen. Jahve inrättar mänskliga ledare som ska leda det judiska folket och ger budord och lagar som fokuserar på att folk ska ta ansvar för rättvisa och sina liv. Buddha pekar på att individen måste visa respekt för att allt levande och ska finna den gyllene medelvägen. Jesus lämnar människorna åt sig själva och ger dem förmaningar att själva inrätta en gemenskap där folk själva måste ta ansvar för att leva rätt. Religionen och psykologin återvänder ständigt till att vi behöver ta ett eget ansvar, att vi själva är den främsta faktorn för hur våra liv gestaltar sig.

Att ha en god ledare och en beslutsordning kan vara optimalt i akuta situationer och i daglig verksamhet. Men i större och långsiktiga beslut är det otroligt onödigt att förlita sig på en enskild individs förmåga (oavsett hur stor den är) att ta kloka beslut. De som lever i en någorlunda fungerande tvåsamhet inser snabbt hur mycket man kompletterar varandra, bl a i barnuppfostran. En god president eller statsminister ser till att omge sig med en stab eller grupp av människor som tillsammans utgör en starkare kunskapsbas för beslut.

Ryssland har en lång tradition av mer eller mindre envåldshärskare och befolkningen där har lärt sig att hoppas på den starke ledaren. Därför hyllas Putin inom landet, han är utan tvekan en stark ledare. Men baksidan av myntet är att man även får dras med de mindre goda besluten. Han tilldelas en otrolig makt som enskild person. Han kan tillfreställa både egna och bundsförvanters behov utan att någon har insyn i motiven eller beslutsordningen.

Vi kan från ett svenskt perspektiv kritisera en övertro på envåldshärskare, men har svårare att se på vårt eget politiska system med ett utifrån-perspektiv. Men sanningen är att regeringen är en handfull människor och har getts en viss oinskränkthet. Medborgare kan protestera, men måste allt som oftast vänta upp emot 4 år innan vi kan göra vår röst hörda. Och det är en oerhört trubbig röst, vi kan bara rösta åt andra hållet och stå ut med de nackdelar som den andra sidan har.

Jag är övertygad om att i framtiden kommer vi att blicka bakåt och se på vårt nuvarande system på samma sätt som vi idag tittar på systemet med de fyra stånden; ett steg in i demokratin som har ersatts av ett bättre system.

Med vår nuvarande teknik har vi ju enorma nya möjligheter att var och en direkt kan bidra i politiken. Vi kan rösta elektroniskt, vi kan markera missnöje genom att byta partier via ett personligt konto när som helst, vi kan delta i olika diskussioner över nätet osv. Vi kan frigöra en enorm kunskapsbas som finns hos det svenska folket. Debatten kommer att bli öppen och vi kommer inte längre ha ett system som grundar sig på en inre klicks beslut som sedan förmedlas nedåt i partileden. Vi kan kan hoppas på en bättre värld där fel i systemet inte behöver drabba individer, där drabbade människor direkt kan föra upp problem i ljuset.